Parsonalities

känns lite lustigt att förlora ett par dagar bara sådär.
Detär iallafall så det känns när man åker in för operation på
måndagsförmiddagen och kommer hem strax innan lunch på
tisdagen - helt utan nåt direkt minne senare än strax innan op.
Jag vet att jag pratade med både Peter & mamma på kvällen
efter min operation, men har inte en susning om vad vi sa...

Tisdagkväll & natt har tillbringats hos föräldrarna eftersom Peter
varit på tjänsteresa - har varit skönt med hjälp med flickorna.
Pojkarna är ju i Bromölla & har det hur bra som helst :o)
Jag har världens bästa inackorderingar & hjälpar i stallet, som
sett till att hästarna fått mat & kommit in och ut och dessutom
har de medicinerat min häst. Tusen tack för det!!

Nu känns det ganska okej, jag är tungt drogad på smärtstillande
och ska träffa sjukgymnasten imorgon för att komma igång med
träningen - rehabiliteringen börjar nu om från noll igen och jag
har väl sådär minst 6 månader framför mig igen med träning...
Benet svullnar och värker lite, men de hade jag förväntat mig så
summa summarum känns det bättre än jag trodde innan.
Fortfarande är fotledsfrakturen det värsta jag varit med om.