Under den första är vi lyckligt ovetande om det mesta och tror oss kanske
veta en hel del - vi är helt enkelt för okunniga för att inse vår okunnighet.

I nästa fas ersätts denna känsla av förvirring - vi har lärt oss tillräckligt för
att inse vår okunnighet och denna plötsliga upptäckt gör oss förvirrade.

I den tredje och sista fasen börjar vi förstå helheten. Men ju djupare vi
tränger in i ämnet, desto mer inser vi hur lite vi egentligen vet.

Med kunskap följer därför ödmjukhet, endast den okunnige tror sig veta allt.